Fäktningens historia
– Från duellen till modern sport
Krigare i alla tider har haft olika tekniker och taktiker att utmanövrera fiender i tvåmannastrider, men märkligt nog är det från och med handeldvapnens uppkomst man verkligen kan tala om fäktkonstens historia. I och med de kraftiga handeldvapnens inträde på slagfältet blev den tunga rustningen och skölden meningslösa, och det var bättre att lita till sin snabbhet och rörlighet både för anfall och försvar. När rustningar och sköldar försvann kunde fäktvapnen också göras lättare och smidigare än de tunga svärden. Värjan och sabeln blev närstridsvapen till både anfall och försvar, eftersom det tog lång tid att ladda om pistoler och musköter. Floretten är däremot ett rent tävlings- och övningsvapen. Från det att redskapets ändamål ändrades utvecklades de för att träna upp sin skicklighet och mäta den mot andras.
I samband med att man upphörde att registrera träffarna i blod kan man sannolikt anta att även karaktären på själva fäktningen ändrades. Man kunde ta en del risker och experimentera lite utan att för den sakens skull vara rädd för att det skulle vara det sista man gjorde i livet.
Fäktning heter ”fencing” på engelska, det kommer från ordet ”defence” som betyder försvar. Med andra ord – det viktiga är inte att träffa utan att undvika att bli träffad!